Varken tår eller leende
Ibland får jag bara lust att skriva lite, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Har inga ord som vill ta sig ut, bara känslor. Detta är ett sådant tillfälle. Loggade in här och har nu suttit och stirrat på en tom sida hur länge som helst, utan att få fram några ord. Utan att kunna komma på något bra att skriva.
Såna tillfället är egentligen de jobbigaste, för då känner man sig så tom.
Om man är ledsen och vill skriva, kan det kännas svårt att uttrycka sig så folk förstår, men man kan iaf få tårarna till att bilda ord. Samma sak gäller när man är glad, det kan vara svårt att få folk att se hur mycket man ler medan man skriver, men man kan iaf få leendet till att bilda ord.
Just nu känner jag mig varken glad eller ledsen, känner mig mer besviken, är besviken på mina tankar och hur mycket jag egentligen hoppats, hoppats på något som säkert aldrig kommer hända, och det plågar mig.
Idag fyller han år, jag har ett paket som väntar på att bli hans. Det paketet kommer aldrig bli hans.
Det känns så svårt att veta att jag köpt en sak, en sak som jag bara kände var perfekt så fort jag såg den, som jag inte kunde låta bli att köpa. En sådan sak som jag köpt till honom och gett även om han inte fyllt år egentligen, bara som en gåva, för den var så bra till just honom. Men självklart tänkte jag att jag kunde spara den till han fyller år, men nu kommer jag aldrig få ge den. Kommer aldrig få ett tack, aldrig en liten försiktig kram och kommer aldrig se hans leende när han ser det.
Det som känns mest hemskt egentligen är inte att det blivit som det blivit, att det är som det är. Utan det som är mest hemskt, det är att han inte vill försöka, att han inte vill kämpa med mig. För jag har hur mycket som helst att ge, som han bara skulle kunna få se om han bara vågade försöka.
Att vi inte är rätt för varandra är inte sanning egentligen, för vi är bra för varandra, det har vi märkt innan.
Det som är problemet, är att vi ligger på olika nivåer, jag behöver med bekräftelse än han gör. Men jag vet att vi skulle kunna klara allt tillsammans, om han bara gav oss en chans.
Såna tillfället är egentligen de jobbigaste, för då känner man sig så tom.
Om man är ledsen och vill skriva, kan det kännas svårt att uttrycka sig så folk förstår, men man kan iaf få tårarna till att bilda ord. Samma sak gäller när man är glad, det kan vara svårt att få folk att se hur mycket man ler medan man skriver, men man kan iaf få leendet till att bilda ord.
Just nu känner jag mig varken glad eller ledsen, känner mig mer besviken, är besviken på mina tankar och hur mycket jag egentligen hoppats, hoppats på något som säkert aldrig kommer hända, och det plågar mig.
Idag fyller han år, jag har ett paket som väntar på att bli hans. Det paketet kommer aldrig bli hans.
Det känns så svårt att veta att jag köpt en sak, en sak som jag bara kände var perfekt så fort jag såg den, som jag inte kunde låta bli att köpa. En sådan sak som jag köpt till honom och gett även om han inte fyllt år egentligen, bara som en gåva, för den var så bra till just honom. Men självklart tänkte jag att jag kunde spara den till han fyller år, men nu kommer jag aldrig få ge den. Kommer aldrig få ett tack, aldrig en liten försiktig kram och kommer aldrig se hans leende när han ser det.
Det som känns mest hemskt egentligen är inte att det blivit som det blivit, att det är som det är. Utan det som är mest hemskt, det är att han inte vill försöka, att han inte vill kämpa med mig. För jag har hur mycket som helst att ge, som han bara skulle kunna få se om han bara vågade försöka.
Att vi inte är rätt för varandra är inte sanning egentligen, för vi är bra för varandra, det har vi märkt innan.
Det som är problemet, är att vi ligger på olika nivåer, jag behöver med bekräftelse än han gör. Men jag vet att vi skulle kunna klara allt tillsammans, om han bara gav oss en chans.
Kommentarer
Trackback
