Lite känslor, tror jag iaf
Är nu hemma efter en natt i Kungsbacka. Vet inte riktigt hur jag ska säga att det var, massa känslor iaf. Både skratt och gråt. Skulle egentligen inte åkt hem fören i morron, men tappade bort anledningen till varför jag skulle med dem ut i Göteborg, vet att dem får det så mycket roligare utan mig.
Jag hade sett fram emot helgen faktiskt, men den blev så mycket jobbigare än man trott. Falska förhoppningar har jag hört att det kallas.
Jobbigast var nog nästan när jag skulle hem, allt gick så fort. Kändes jobbigt att skiljas åt med tårar i ögonen, igen..
Just då kändes det som om allt hade varit så mycket bättre om jag bara fått stanna två timmar till tills nästa tåg gick, eller om jag aldrig bestämt mig för att inte följa med ut på kvällen.
Men när jag sedan satt på tåget, jag försökte verkligen få en anledning till varför jag skulle ha stannat och följt med ut. Jag kom inte på någon, det var som att alla mina känslor rann av mig och bildade en liten pöl på golvet.
Nu efteråt, när jag är hemma igen, vet jag inte riktigt om det var bra eller dåligt att vi sågs. Men just för tillfället känns det rätt bra, känns som jag kommer ha lättare att gå vidare nu, för iaf just nu för stunden känner jag att jag inte skulle vilja vara tillsammans med någon annan än just den som kan ge mig riktigt kärlek, och det är inte Simon.
Han är för rädd, för svag för att klara av allt jag har att ge till den person jag tycker om. Han kan inte hantera det på det sättet han borde göra, därför är han nog inte den rätta för mig.
Känns jobbigt att behöva kämpa för ett förhållande som inte ens hållit en speciellt lång tid. Känns inte värt det på något sätt, iaf inte när han inte är villig att kämpa med mig.
Då lägger jag hellre all min kraft på att kämpa med mig själv och mitt egna liv, eller att kämpa för mig och någon annan.
Det känns jobbigt att läsa det jag precis har skrivit, det svider i mig att förstå att det faktiskt är (min) Simon som jag skriver om, jag trodde aldrig jag skulle behöva använda dessa ord mot honom, trodde han var den rätta för mig.
Men kanske, någon dag hittar jag han som egentligen är rätt för mig, eller kanske, någon dag förenas jag och Simon igen, kanske kommer det en dag då han är mer mogen för att ta emot mig och mina känslor. Kanske finns det inga känslor kvar då. Vem vet, det låter vi framtiden avgöra.
Jag hade sett fram emot helgen faktiskt, men den blev så mycket jobbigare än man trott. Falska förhoppningar har jag hört att det kallas.
Jobbigast var nog nästan när jag skulle hem, allt gick så fort. Kändes jobbigt att skiljas åt med tårar i ögonen, igen..
Just då kändes det som om allt hade varit så mycket bättre om jag bara fått stanna två timmar till tills nästa tåg gick, eller om jag aldrig bestämt mig för att inte följa med ut på kvällen.
Men när jag sedan satt på tåget, jag försökte verkligen få en anledning till varför jag skulle ha stannat och följt med ut. Jag kom inte på någon, det var som att alla mina känslor rann av mig och bildade en liten pöl på golvet.
Nu efteråt, när jag är hemma igen, vet jag inte riktigt om det var bra eller dåligt att vi sågs. Men just för tillfället känns det rätt bra, känns som jag kommer ha lättare att gå vidare nu, för iaf just nu för stunden känner jag att jag inte skulle vilja vara tillsammans med någon annan än just den som kan ge mig riktigt kärlek, och det är inte Simon.
Han är för rädd, för svag för att klara av allt jag har att ge till den person jag tycker om. Han kan inte hantera det på det sättet han borde göra, därför är han nog inte den rätta för mig.
Känns jobbigt att behöva kämpa för ett förhållande som inte ens hållit en speciellt lång tid. Känns inte värt det på något sätt, iaf inte när han inte är villig att kämpa med mig.
Då lägger jag hellre all min kraft på att kämpa med mig själv och mitt egna liv, eller att kämpa för mig och någon annan.
Det känns jobbigt att läsa det jag precis har skrivit, det svider i mig att förstå att det faktiskt är (min) Simon som jag skriver om, jag trodde aldrig jag skulle behöva använda dessa ord mot honom, trodde han var den rätta för mig.
Men kanske, någon dag hittar jag han som egentligen är rätt för mig, eller kanske, någon dag förenas jag och Simon igen, kanske kommer det en dag då han är mer mogen för att ta emot mig och mina känslor. Kanske finns det inga känslor kvar då. Vem vet, det låter vi framtiden avgöra.
Kommentarer
Trackback
