Morron!
Godmorron människor!
Vaknade för sisådär en halvtimma sedan, vet inte om jag är trött eller pigg egentligen men kände att jag faktiskt inte orkade ligga och "tvinga" mig själv att sova mera.
Jag sover väldigt oroligt nu på nätterna och vaknar till flera gånger, vilket är väldigt jobbigt då det sätter igång alla tankar igen. Men man försöker bara att slappna av och att verkligen inte glömma att andas, så brukar man till slut somna om igen.
Vaknade även nu utan att den första tanken ledde till Simon och det som hänt, det tog nog mig iaf 20 sekunder innan jag tänkte "jag tänkte inte på honom!! jag är bra!"
Dock startade tankarna sedan, men då starta jag datorn och försökte förtränga. Och nu skriver jag, då behöver jag inte förtränga, för då får jag ut dem på ett sätt som gör att jag har lättare att släppa dem sen, iaf precis efter jag skrivit klart.
Folk som känner mig väl vet att jag tänker alldeles för mycket, i alla lägen, att jag kan analysera saker hur länge som helst, allt från hur livet som banan skulle vara till vad som händer efter döden. Så självklart tänker jag väldigt mycket när det händer större saker i mitt liv som påverkar mig så starkt som det som hände för några dagar sedan gjorde. Självklart går jag runt och analyserar varje litet ord och varje liten stund han tittade på mig. Men vad får jag ut av det..?
Jo, ena stunden får jag ut att det är jobbigt, att jag inte vill tänka mera, inte leva såhär. Men nästa stund kommer jag fram till att det är bäst såhär, att om man bara låter tiden gå lite och såren läkas så kommer jag kanske må bäst såhär. Visst jag har inte längre en underbar person som lyssnar på mig, ingen jag kan åka till och träffa, ingen jag känner mig älskad av och bara kan få krypa in i famnen på och känna mig precis så liten som man gör när man är tre år. Jag känner inte tryggheten längre.
Vaknade för sisådär en halvtimma sedan, vet inte om jag är trött eller pigg egentligen men kände att jag faktiskt inte orkade ligga och "tvinga" mig själv att sova mera.
Jag sover väldigt oroligt nu på nätterna och vaknar till flera gånger, vilket är väldigt jobbigt då det sätter igång alla tankar igen. Men man försöker bara att slappna av och att verkligen inte glömma att andas, så brukar man till slut somna om igen.
Vaknade även nu utan att den första tanken ledde till Simon och det som hänt, det tog nog mig iaf 20 sekunder innan jag tänkte "jag tänkte inte på honom!! jag är bra!"
Dock startade tankarna sedan, men då starta jag datorn och försökte förtränga. Och nu skriver jag, då behöver jag inte förtränga, för då får jag ut dem på ett sätt som gör att jag har lättare att släppa dem sen, iaf precis efter jag skrivit klart.
Folk som känner mig väl vet att jag tänker alldeles för mycket, i alla lägen, att jag kan analysera saker hur länge som helst, allt från hur livet som banan skulle vara till vad som händer efter döden. Så självklart tänker jag väldigt mycket när det händer större saker i mitt liv som påverkar mig så starkt som det som hände för några dagar sedan gjorde. Självklart går jag runt och analyserar varje litet ord och varje liten stund han tittade på mig. Men vad får jag ut av det..?
Jo, ena stunden får jag ut att det är jobbigt, att jag inte vill tänka mera, inte leva såhär. Men nästa stund kommer jag fram till att det är bäst såhär, att om man bara låter tiden gå lite och såren läkas så kommer jag kanske må bäst såhär. Visst jag har inte längre en underbar person som lyssnar på mig, ingen jag kan åka till och träffa, ingen jag känner mig älskad av och bara kan få krypa in i famnen på och känna mig precis så liten som man gör när man är tre år. Jag känner inte tryggheten längre.
Det är det jag saknar, för det var han verkligen jättebra på att ge mig, trygghet och närhet. När man var med honom kände man sig älskad, som sagt, det saknar jag.
Kommentarer
Trackback
