Vad är det som finns i mörkret egentligen?
Är det bara jag, eller är det fler som känner så?
Att ena dagen och kvällen känns det skönt att vara helt ensam, man kan titta på vilket program på tv man vill, man kan göra vad man vill, sova när man vill osv. Sen nästa kväll, enbart 24 timmar senare, då sitter man och tycker det är fruktansvärt obehagligt. Man tittar sig runt omkring minst tjugo gånger i minuten för att vara hundra procent säker på att det verkligen inte är någon annan i huset än en själv. Man känner sig övervakad och som att någon inte släpper blicken från en i en endaste sekund. Den eller de ser varje liten rörelse man gör, varenda litet andetag man tar.
Så känns det just nu för mig. Sitter och skrämmer upp mig själv med tankar om att det är någon på balkongen, eller kanske har den förflyttat sig in i sovrummet nu och sitter där i sängen och väntar på mig när jag nu snart ska gå och bädda ner mig under täcket. Jag känner mig som en mörkrädd liten femåring igen, jag som aldrig har varit mörkrädd förr! Jag var alltid den som fick följa mina kompisar hem, för jag var den enda som klarade av att gå i mörkret själv utan att bli vettskrämd. Och ändå sitter jag nu här, rädd för vad som döljer sig i mörkret.
Skärpning Johanna! Det är ingenting och skulle det vara något så får du ta det då!
Nu ska jag iaf tvinga mig själv att sluta äta Ahlgrens bilar och istället borsta tänderna och titta på en film tills jag somnar. Godnatt!
Att ena dagen och kvällen känns det skönt att vara helt ensam, man kan titta på vilket program på tv man vill, man kan göra vad man vill, sova när man vill osv. Sen nästa kväll, enbart 24 timmar senare, då sitter man och tycker det är fruktansvärt obehagligt. Man tittar sig runt omkring minst tjugo gånger i minuten för att vara hundra procent säker på att det verkligen inte är någon annan i huset än en själv. Man känner sig övervakad och som att någon inte släpper blicken från en i en endaste sekund. Den eller de ser varje liten rörelse man gör, varenda litet andetag man tar.
Så känns det just nu för mig. Sitter och skrämmer upp mig själv med tankar om att det är någon på balkongen, eller kanske har den förflyttat sig in i sovrummet nu och sitter där i sängen och väntar på mig när jag nu snart ska gå och bädda ner mig under täcket. Jag känner mig som en mörkrädd liten femåring igen, jag som aldrig har varit mörkrädd förr! Jag var alltid den som fick följa mina kompisar hem, för jag var den enda som klarade av att gå i mörkret själv utan att bli vettskrämd. Och ändå sitter jag nu här, rädd för vad som döljer sig i mörkret.
Skärpning Johanna! Det är ingenting och skulle det vara något så får du ta det då!
Nu ska jag iaf tvinga mig själv att sluta äta Ahlgrens bilar och istället borsta tänderna och titta på en film tills jag somnar. Godnatt!
Kommentarer
Trackback
