JohannaaBlom

Tänkte på en sak idag när jag gick från tåget och hem.
Jag gillar inte romantiska filmer, speciellt inte tonårsfilmer. 
Anledningen till detta är för att om man tittar för mycket på såna filmer så tror man att det är så äkta kärlek ser ut, men ack så lurad man blir! 
När jag var mindre trodde jag alltid att det var så det såg ut när man hade hittat den rätta, men grejen är den att de i filmen lever efter ett manus, inte efter livet.
I livet delas kärleken av två personer med olika uppfattningar och åsikter om livet och dess innebörd, i det riktiga livet har man olika uppväxt och därav värdesätter olika saker och reagerar olika i olika situationer. Även om jag vet att man inte ska leva efter hur det är i filmer så får de mig att känna mig sämre, känns som att jag inte räcker till, att jag inte är lika bra på att älska någon som jag skulle vara om jag levde med i en film. Det känns alltid som att det finns någon som är mycket bättre att dela sin kärlek med. 
Så när jag gick där på väg hemåt så bestämde jag mig för att aldrig mer titta på såna filmer eller serier, men så kommer man hem och det första som man får se på tvn när man startar den är en romantisk film.
Då ändrade jag mig, bestämde mig ist för att jag kan titta på dem, men inte ta åt mig av det. De ska inte få mig att känna mig dålig, otillräcklig. För jag vill ju iaf inte leva efter ett manus! 


Och över till annat.
När jag satt på tåget idag hem från Simon så såg jag en tjej, det var lite intressant faktiskt, för jag tror vi satt med precis samma tankar och känslor. 
Både hon och jag hoppade på i Kungsbacka och åkte från våran lilla pojke. 
Hon satte sig iaf mitt emot mig och jag såg hur hon, precis som jag, vände sig ut och försökte se sin pojkvän en sista gång innan hon lämnade Kungsbacka. Jag såg hennes leende när hon såg att han stod och vinkade på henne när tåget gick.
När tåget åkt tillräcklig långt för att man skulle förstå att det inte fanns en chans att se honom mer såg jag hur hon blinkade bort lite tårar, hon tittade ut genom fönstret, inte för att det är speciellt fint utanför utan för att ingen på tåget skulle se när några tårar lämnade hennes öga.
Efter någon minut, som kändes som en hel evighet, vände hon sig mot mig igen, hon tittade på mig och log lite snett med sina ledsna ögon. Sen vände hon bort huvudet igen, jag såg hur hon, precis som jag, försökte andas djupa andetag, förtränga bort allt det jobbiga, förtränga tanken att hon var på väg från sin pojke, ist för på väg till honom. 
Jag vände mig bort och tittade ut genom mitt fönster, kände redan saknad. 
Såg att hon fick ett sms, gissar att det var från hennes pojke, för först blev hon glad och log sedan såg man hur hon började gråta lite lätt igen men med ett leende på läpparna denna gång. 
Såg att hon gick in på kalendern på mobilen, gissar att hon räknade dagarna tills hon fick träffa honom igen. 
Jag gick in på min kalender, men visste inte när jag skulle sluta räkna så gick ut därifrån. 
Kände hur tårarna ville tränga sig ut, rinna ner för min kind. Hon fick ett sms till, blev ännu gladare denna gång, nu tittade hon på mig och log, log med ett leende som såg ut att betyda "jag vet hur det känns, är i samma situation som du". 
Nu ville jag bara komma hem, eller nej, nu ville jag bara byta tåg. Åka tillbaka till min Simon, ställa mig i hans famn, hålla hans hand och aldrig behöva släppa taget. 
Resan från honom är bland det jobbigaste som finns, men herregud vad härligt det är när man sen får åka tillbaka och se hans leende igen!