JohannaaBlom

Tänkte faktiskt lite kort, eller långt kanske, skriva ner lite precis hur jag känner mig just nu, hur jag mår och lite vilka känslor och tankar som rör sig inne i mig och min kropp just nu. 
Vet inte riktigt hur jag ska börja faktiskt, har inget riktigt bra ord att starta allt med. Vilket är väldigt dumt egentligen, för man vill ju egentligen börja med en riktigt bra start, så man får dig att vilja fortsätta läsa och inte tycker jag verkar vara hur tråkig som helst att läsa om.
Gissar på att jag helt enkelt får släppa min känsla av att detta ska bli en bra text och i stället bara skriva som orden kommer, utan som helst mening eller speciell innebörd. Så du får helt enkelt försöka hänga med och förstå så gott det går. 

Känner mig för tillfället som ett litet barn, ett barn sådär kanske tre dagar innan julafton. Överlycklig över att det snart är dags att vakna upp på julaftons morgon, vakna med en spännande tid framför sig utan några som helst tankar på varken framtiden eller det som hänt, utan leva bara här och nu, du och jag, han och hon. 
En del av mig säger mig att det är klart tomten finns, klart du får allt du vill ha. En annan del ber mig stanna upp, se vart livet verkligen tar mig, om detta är rätt eller fel. Det enda jag får fram är att det är rätt, att jag trivs nu, att jag är som det barn som egentligen borde få ha julafton varje dag hela året. 
Jag känner mig också som det barn som precis fått sitt års första julklapp i sina händer, ingen aning om vad det innehåller och vad det har att ge mig, vart det kommer leda mig till i framtiden, om det ens är gjort för just mig. 
Jag kan sitta och titta på mitt paket minut efter minut, timmar efter timmar.
Helt plötsligt känns det inte viktigt att slänga sig över det och slita av det allt dess papper och få se vad det innehåller. Nej, detta är något som är värt att vänta på, att ta steg för steg. Först titta på det, sen skaka det lite lätt för att se om det låter, sen börja leka med snöret. Kämpa för att det ska trilla av, kämpa väldigt försiktigt så det inte ska gå sönder. 
Studerar ännu en gång på den spännande sak jag har i min hand, blir helt svag i kroppen av att bara titta på det. Blir svag och stark på en och samma gång. Sakta, sakta börjar jag närma mig mitt paket, sakta men säkert börjar jag pilla bort den ena tejpen efter den andra, tar vara på varje sekund. 
Vill aldrig att det ska ta slut, njuter av varje liten rörelse som görs, varje litet andetag. 
Jag tänker inte längre på ett barn med sitt paket. Jag lever inte längre med mina tankar på julafton. 
Jag lever som den ängel på rosa små moln du är. Den finaste och vackraste ängel. 
Så lite tid, men ack så fint det känns.