JohannaaBlom

Sitter här i min ensamhet och är lite småledsen inom mig. Anledningen till detta är för jag precis började tänka på livet. Fick med Anton lite på mina tankar också. 
Vad gör man egentligen med sitt liv..? 
Allt började med att jag fick tanken att jag ville ut och resa. Kom fram till att jag bara har vart utomlands, då räknar jag inte med Tyskland och Danmark, två gånger i hela mitt liv. Jag är nitton år och har vart i Grekland en gång för tio år sedan och i Spanien en gång för så många år sedan att jag varken minns något från det eller hur gammal jag var. Det enda jag minns från min Spanienresa var att jag sprang i hotellkorridorerna fram och tillbaka för att komma från vårat rum till farmor och farfars. 
Efter det har livet tagit en paus, bortsett från flyttarna i Båstad och när jag träffade Tobbe. Visst vet jag att man inte behöver resa för att känna att man lever, men att sitta i Falkenberg dag ut och dag in utan något nytt som händer är inte speciellt spännande längre.
Tolka mig på rätt sätt nu, för efter mina tre år i Båstad har jag lärt mig att trivas bra i Falkenberg. Har lärt mig att se att det är en fin liten stad vi lever i, den är fin att växa upp i osv. Och självklart har jag nu ännu lättare att trivas när jag har Tobbe här, trivs varje sekund med honom och älskar känslan av att kunna kalla hans lägenhet för mitt hem. Och jag skulle verkligen inte byta ut det mot något annat liv i hela världen, det är inte det jag försöker säga! 
Utan det jag försöker säga är att jag just nu behöver något nytt, kanske en liten resa eller en ny lägenhet. Jag vet att jag är svår på det sättet, för jag har lätt för att tröttna och "tappa intresset för livet". Dock behövs det bara små saker för att rätta till det igen, minsta lilla kan få mig att trivas och älska allt vad livet har att ge. 
En säker sak som får mig att älska livet, vare sig jag sitter hemma eller är ute är i alla fall min Tobbe. Utan honom skulle det vara ett stort tomt hål inom mig. Han är den jag vill ha vid min sida hela livet ut.