Tom inuti..
Ikväll är det Winnerbäck som gäller. Både för att hans låtar gör att jag mår bra och blir glad. Men också för att de får mig att tänka på Tobbe. Och nu menar jag inte att jag inte tänker på Tobbe så jag lyssnar på Winnerbäck för att lyckas tänka på honom. Utan det jag menar är att jag tänker på honom så mycket att det nästan känns som han sitter här och lyssnar på låtarna med mig.
Nu har jag suttit och stirrat in i skärmen i ungefär tio minuter och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska börja, eller hur jag ska sluta. Inga ord känns rätt. Meningarna flyter inte bara på som de brukar.
Jag känner mig ensam, samtidigt vet jag att jag har Tobbe med mig, han är med mig fast på avstånd. Ändå känner jag mig som den mest ensamma personen i världen. Skulle någon fråga mig nu om jag mår bra, då skulle jag svara att jag gör det. Skulle någon fråga mig om jag var lycklig skulle jag svara att det är jag absolut. Och skulle någon fråga mig om jag känner mig ensam, då skulle jag svara att jag gör det. Och till sist, skulle någon fråga mig om jag känner mig ledsen, även då skulle jag svara att jag gjorde det.
Jag är glad, ledsen, lycklig, ensam, älskad och jag älskar på samma gång. Den känslan är svår att styra. Jag längtar tills Tobbe kommer hem. Då kommer allt kännas lättare igen. Då slipper jag känna mig ensam och ledsen. Då är jag bara lycklig.
Utan Tobbe vid min sida känns det svårt att andas, svårt att le och svårt att ha någon att känna sig trygg vid.
Som ni kanske förstår på min text så känner jag mig som ingenting utan Tobbe vid min sida. Så jag hoppas på ett långt liv med honom. Annars känns det inte lika mycket värt. Han är ju den jag älskar, man lever för att få älska och bli älskad. En del kanske tycker detta låter överdrivet, i mina öron låter det som äkta kärlek!
Nu måste jag sluta tänka så mycket, får sova istället, så blir det en dag kortare tills min Tobbe kommer hem igen. Längta!
Nu har jag suttit och stirrat in i skärmen i ungefär tio minuter och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska börja, eller hur jag ska sluta. Inga ord känns rätt. Meningarna flyter inte bara på som de brukar.
Jag känner mig ensam, samtidigt vet jag att jag har Tobbe med mig, han är med mig fast på avstånd. Ändå känner jag mig som den mest ensamma personen i världen. Skulle någon fråga mig nu om jag mår bra, då skulle jag svara att jag gör det. Skulle någon fråga mig om jag var lycklig skulle jag svara att det är jag absolut. Och skulle någon fråga mig om jag känner mig ensam, då skulle jag svara att jag gör det. Och till sist, skulle någon fråga mig om jag känner mig ledsen, även då skulle jag svara att jag gjorde det.
Jag är glad, ledsen, lycklig, ensam, älskad och jag älskar på samma gång. Den känslan är svår att styra. Jag längtar tills Tobbe kommer hem. Då kommer allt kännas lättare igen. Då slipper jag känna mig ensam och ledsen. Då är jag bara lycklig.
Utan Tobbe vid min sida känns det svårt att andas, svårt att le och svårt att ha någon att känna sig trygg vid.
Som ni kanske förstår på min text så känner jag mig som ingenting utan Tobbe vid min sida. Så jag hoppas på ett långt liv med honom. Annars känns det inte lika mycket värt. Han är ju den jag älskar, man lever för att få älska och bli älskad. En del kanske tycker detta låter överdrivet, i mina öron låter det som äkta kärlek!
Nu måste jag sluta tänka så mycket, får sova istället, så blir det en dag kortare tills min Tobbe kommer hem igen. Längta!
♥
Kommentarer
Postat av: Stefan
haha de har jag me lyssnat på hahaha!!!!
Trackback
